Inledning
Ge en allvarlig villfarelse lite tid, lite omsorg och olika förpackningar, så blir den till slut accepterad av de flesta – trots att det fortfarande är fråga om samma villfarelse!
”En groda skall kokas sakta” är ett talesätt som syftar på att det måste gå långsamt om en person skall vänja sig vid något ovant och obehagligt. Hettar man upp vattnet för snabbt hoppar grodan ur och flyr i väg. Tar man det riktigt sakta med upphettningen sitter den kvar och trivs i värmen, men dör då sakta allteftersom vattnet blir hetare.
På motsvarande sätt är det med oss människor när vi ställs inför obehagliga nyheter och förändringar: kommer sådana nyheter/förändringar för snabbt slår vi ifrån oss och flyr, men kommer de sakta – i småportioner – så vänjer vi oss och accepterar det nya allteftersom. Vi kanske t.o.m. tycker att småportionerna är intressanta och trevliga. Det här kan vi enkelt förstå om vi tänker på hur vi vant oss vid allt mer osundheter som visas på TV. Tänk om vissa av dagens TV-filmer hade visats på 60-talet, då hade det blivit helt enorma proteststormar! Idag rycker man på axlarna. Eller tänkt på hur vi vant oss vid knepiga musiker. Idag tar föräldrar t.o.m. med sina barn på konserter med skräckrockaren Alice Cooper, för han anses vara ganska ofarlig jämfört med de extrema metalbanden. På 70-talet blev Alice Cooper portad i många städer ute i världen när det var tänkt att han skulle spela där. Det här är bara några futtiga exempel, men du förstår säkert vad jag menar. (Alice Cooper säger sig vara kristen idag, men
hans shower är inte direkt några barnprogram.)
Skall alltså en människa fås att acceptera det oacceptabla, då måste detta brytas ner i små doser som serveras en efter en över en längre tid. Får någon en överdos och reagerar negativt, då måste ”behandlingen” avbrytas en tid för att sedan återupptas när det återigen finns en acceptans för det som är nytt och främmande. På det här sättet kan sådant som etik, moral, kultur och religion förändras och brytas ner till väldigt låga och osunda nivåer. Saker som först visar sig vara oacceptabla för den breda allmänheten kan gå under ytan en tid – likt en ubåt – för att sedan dyka upp igen, och då accepteras av majoriteten. Under tiden för undervattensläge kokas grodorna sakta i en svag buljong som mörar upp dem och vänjer dem vid det osunda nya som senare kan dyka upp på bred front – kanske i en lite annorlunda förpackning.
I den fortsatta texten tänker jag mig att ”grodorna” är vi som är kristna. Grytan med buljongen motsvaras då av alla villfarelser som smyger sig in i kristenheten.
”Den långsamma tillvänjningens strategi”
Att använda metoden med att ”koka en groda långsamt” skulle jag vilja kalla för ”den långsamma tillvänjningens strategi”, för det är just tillvänjning som är det centrala. Nu gäller inte denna strategi enbart på det profana området, den gäller även i högsta grad inom det kristna området. Och visst ligger det just en strategi bakom all sådan verksamhet, oavsett om det är människor, kyrkosystem, hemliga sällskap eller ytterst sett satan som ligger bakom strategin.
Under hela kristendomens historia har villoläror av olika slag dykt upp och blivit mer och mer accepterade. Fram till 1500-talet byggde t.ex. den Katolska kyrkan upp en extremt avfallen Kyrka som Martin Luther och andra reformatorer revolterade mot. Därmed inleddes en upprensning i delar av kristenheten – dock inte från alla villfarelser. Men före reformationen hade den långsamma tillvänjningens strategi fått verka relativt ostört, och med den byggdes ett enormt korrupt kyrkosystem upp med otroligt villfarna läror. Detta kyrkosystem finns visserligen kvar och man har inom det systemet fortsatt processen med att tillföra ännu fler villfarelser. Parallellt har det också funnits en kämpande Guds församling som varit vaken över ”den stora skökan” och hennes förförelser och villfarelser.
Hur stoppas reformationen?
Man kan fundera över hur satan tänkt när han planerat att stoppa reformationen och korrumpera de församlingar som försökt att leva ett evangeliskt och bibelförankrat kristet liv. Man kan också fundera över hur Katolska kyrkans ledare tänkt när de smitt planer för att ”återföra de vilsna fåren till lydnad under Petri stol (påven)”. Självklart har de båda förstått att ”grodan måste kokas långsamt”, och självklart har de båda många gånger arbetat i samma riktning – dock kanske inte med samma uppsåt. Satan vill ju kasta alla i fördärvet, även Katolska kyrkans ledare. Och Katolska kyrkans ledare tror ju självklart inte att de själva går i fördärvet; de tror att det de gör är det rätta, även om de genom hela den kristna historien – till och från – använt rent djävulska metoder och knep för att utvidga eller bevara den Katolska kyrkans makt.
Ett effektivt sätt att stoppa reformationen är då att i små portioner så in villoläror och villfarelser i den evangeliska kristenheten. Dessa småportioner accepteras successivt och därmed korrumperas församlingarna också successivt – inifrån. Detta i linje med den långsamma tillvänjningens strategi. Självklart arbetar satan så här, men om Katolska kyrkan gör likadant, kan jag inte med säkerhet säga något om. Dock är det väldigt misstänkt när det i den evangeliska kristenheten allt oftare etablerar sig villfarelser som kan utgöra en utmärkt plattform för ekumenik med Katolska kyrkan, en ekumenik som dessutom ofta dikteras av just Katolska kyrkan.
För egen del ser jag tydligt att falsk karismatik (obibliska eller falska andliga manifestationer och yttringar) och s.k. kristen mystik är sådana företeelser som planterats in successivt i den evangeliska kristenheten och som idag utgör en utmärkt plattform för en antikristlig ekumenik med både Katolska kyrkan och New age-rörelsen mfl.
Man kan tycka att det är underligt att Katolska kyrkan skulle acceptera säregna andliga manifestationer av t.ex. ”Toronto-typ”, men andliga manifestationer som inte är förenliga med bibliskt förankrad kristen tro förekom redan tidigt hos Katolska kyrkans olika mystiker. Teresa av Avila, som levde på 1500-talet, är t.ex. en sådan katolsk mystiker. Att hon helgonförklarats säger ju något om Katolska kyrkans acceptans och intresse för de säregna manifestationer (falsk karismatik) som Teresa av Avila sade sig ha upplevt. Hon skall ha fått underliga syner, visioner och uppenbarelser, inklusive syner av helvetet. Att Teresa tog Jesu far Josef till sitt skyddshelgon (som hon också bad till) säger kanske något om kvalitén på de syner och uppenbarelser som hon sade sig ha fått. Hennes kropp kunde vid olika tillfällen falla i trans så att hon varken kunde röra sig eller tala. Det sägs också att hon kunde levitera (sväva fritt). Förmodligen utgjorde den djupmeditation hon sysslade med källan till mycket av det skumma hon fick uppleva. Sådana säregna manifestationer brukar vi ibland kalla för ”kundalini-fenomen”, detta eftersom religionsutövare inom både hinduism och New age kan uppleva motsvarande fenomen och de sägs då ha att göra med ”kundalini-kraften” (kundalini = ormkraften i hinduismen).
Katolsk tro, mystik och religionsutövning är en blandning av österländsk och babylonisk hedendom samt kristen tro. Barnaskap och förtröstan på Gud har bytts ut mot en uppsjö av metoder, sakrament, ritual, tingeltangel, mystik m.m. Det kristna syskonskapet har bytts ut mot en andlig och patriarkal hierarki. Enkel tro har bytts ut mot komplexa lärosystem som rymmer otaliga obibliska läror – varav en del är rent hädiska. När då den evangeliska kristenheten – pga inblandning av falsk karismatik, katolsk villfarelse och mystik – allt mer avfaller från den rena bibliska läran, ja, då går ju också reformationens förtjänster förlorade allt mer. Gud lämnar då sitt tempel allt mer (ett tempel som utgörs av alla sant troende kristna människor), vilket i sin tur öppnar upp vägen för den yttersta tidens antikristliga system och världsreligion (se t.ex. 2 Tess 2:1-12). En annan väg för avfallet i kristenheten går via New age, men det är egentligen ingen större skillnad på dessa vägar. Alla avfallets vägar bär till slut fram till Uppenbarelsebokens kapitel 13. Då är det definitivt stopp för reformation och den evangeliska kristenheten – i vart fall för dess frihet och tillväxt!
/Maria
